Faserna under husbygget

Vi har suttit och läst några bloggar och det är slående vad alla är överens om att det är jobbigt på slutet. Vi har lärt oss en väldig massa om oss själva, om beslutsfattande och om hur viktigt det är att man kan förlåta sig själv. Det har varit väldigt jobbigt, men ibland väldigt spännande. Det känns ändå som att det går att se 4-5 olika faser, mellan vilka det växlade mellan att vara roligt till att bli jobbigt.

Vurmeriet
En av oss ville bygga hus, den andra ville bara ha ett hus färdigt. Men båda sögs ändå med i drömmandet om hur fint allt skulle bli. Här kommer vårt kök att vara, här ska barnen gunga, och kanske får vi plats med en japansk trädgård här. Vi förstod inte riktigt att det skulle bli vårt hus, utan det var mer som att bygga luftslott. Men det var spännande och drömskt.

Maratonfasen
När bygglovet var färdigt började maratonloppet. Man visste var man skulle och det skulle nog bli fint där borta. Det gällde att inte tänka för långt framåt, utan bara mala på. Oron då var främst huruvida vi någonsin skulle komma i mål. Som att vara ute på fjället och vara rätt för att åka vilse. Men när det hände saker så hände det mycket saker. Alla träd försvann plötsligt, dynamit-conny exploderade bort ett helt berg på en dag och sen dök plötsligt betongplattan upp. Dessutom var vi pigga och fulla av husbyggarenergi.

Smekmånaden
När plattan gjutits och stommen rests inom några få veckor så kändes det som att det här skulle bli en lätt match. Varje dag åkte vi förbi bygget och såg hur allt forsade framåt. Våra byggare var bäst, vi hade en fantastisk plan, skule hålla budget och trodde alla problem snart var över. Vi försåg byggarna med kakor och historier och alla var glada. Åtminstone är det så det känns i backspegeln.

Bergsbestigningen
Efter smekmånaden saktade allt ner. VVSare o elektriker kom till bygget, och de verkade aldrig bli klara. Meningsskiljaktigheterna blev tydligare oss emellan. Och varje vecka skulle det fattas hundra beslut. Bygget blir inte klart i tid - ska vi skälla på varandra eller snickarna? Är det ens lönt att stressa fram materialval för att få bygget klart en vecka tidigare? Det var lätt att P åkte iväg till bygget och gjorde någonting "praktiskt"  för att dämpa stressen, istället för att planera vilket var det enda som hjälpte på lite längre sikt.

Är man inte gift innan man kommer hit, finns det stor risk att man aldrig blir gift heller...

Man lever ett steg i taget, orkar inte tänka till nästa vecka. Titta ner i marken, andas, ta ett steg till. Kroppen gör ont lite här och var, och man är alls inte helt nöjd med sina lagkamrater hela tiden.

Slutspurten
Veckan före besiktning och slutsamrådet började det hända saker. Vi var tvungna att detaljplanera byggarnas dagar för att se till att de fick med allting. Och det skulle träffas sotare o ventilationstekniker o golvslipare.

Adrenalinet går igång. Visserligen fattade vi inte att vi snart skulle se målsnöret, men reservaggregaten slogs igång, sömnbehovet minskade och i tunnelseendet såg vi bara husbyggande och ett hägrande slutbevis.

Sen då?
Nu är vi plötsligt klara. Vad händer nu då? Blir det post-partum depression eller klackarna i taket? Det känns å ena sidan konstigt att våra vänner polackerna inte är på plats när vi kommer längre. Och så måste vi ta itu med möblering o allt vardagligt småtrist.

Förra veckan, verkar det som, sprängde vi berg och formgav fasader, men nu ska vi visst bara välja färg på saxar och tandborstar. Lite futtigt faktiskt. Äventyret är slut och vännerna har åkt hem. Å andra sidan kan vi nu ställa matbordet precis där vi ritade in det för 16 månader sen. Vi har äntligen ett eget hem igen där barnen kan ränna runt, mamma A kan bubbla med kompisar i soffan och pappa P kan springa i skogen på kvällen.Vi har ett hus att njuta av, grannar att lära känna och en hel härlighet att ta del av.