Villabyggarvardag - rörighet och kraft

Det är rätt rörigt hemma. Både utanpå och inuti. Fastrarna (I&K) hade helt visst förklarat att det skulle bli ett tufft år med mycket jobb, beslut och våndor. Men att vi tryckt ihop oss i en tvåa anpassad för en rullstolsbunden pensionär har definitivt inte gjort det lättare eller mindre rörigt.

Four people, and a building project sharing the only table we have in the apartment.
And we have no time nor energy to clean up stuff right now. There's still room for for plates, so we keep all the junk on the table while eating.

Vi försöker nu kombinera lekrum med kök och husbyggarkontor, och då blir det minst sagt stökigt. Varje dag hoppas man att datorerna, budgetberäkningarna och inredningskatalogerna överlever en måltid till. Och tidsbrist har fått en ny dimension. Vi hinner aldrig allt vi ska just nu, trots att P bara säger sig jobba 80%. Normalt kommer barnen hem mellan fem o sex, den andra föräldern närmare sju. Efter sagoläsning vid åtta så åker varsin dator fram, tillsammans med kökskataloger, linjaler, ritningar och varsin dator. Vid tio skriver vi en lista över allt vi inte hunnit. (Sen okynnesbloggar någon av oss för att lugna nerverna. Nuförtin handlar bloggandet mest om att komma ihåg hur vi har det, så att vi kan ta fram datorn och titta på bilderna när vi sitter i soffan framför TV'n nästa år. (Om vi nu har råd med någon sån.))

Att vara byggherre tar en hiskelig massa tid och energi. Och vårt bygge går väldigt bra. I motsats till det mesta man läser i andra bloggar så är våra byggare klara före utsatta datum, och har inte missat några av våra ibland ganska plötsliga förslag till konstruktionsändringar. Men eftersom bygget går så fort är det mycket information som ska fram, och många beslut som ska fattas.

Elektrikern började dra kablar redan innan vi accepterade hans offert på extra-el. Halogen eller LED i badrummet? Ringa ringa och höra lite med honom. Rörisen har inte fått sina radiatorer av oss (var köper man såna och hur stora behövs - skriv upp på listan!). Sen har vi fortfarande inte hittat någon som kan förklara hur man ordnar passiv kyla med bergvärme-vätskan. Och tippen måste man åka till, så inte uppfarten svämmar över. Sen ligger det ett gäng spirorör för en tusenlapp någon borde skicka tillbaka innan fakturan kommer. Kök ska beställas och trappan måste anpassas till en vägglös design lär vi oss av snickarna. Och vi måste se om det fortfarande går att få in de förstärkningar vi ville ha för TV, gungor och hängmatta. (varför bygga ett helt hus om man inte kan hänga en gunga i taket?:). Med mer och mycket mer.

Huvudet kokar över. Vi turas om att drömma om badrumsbelysning eller ligga sömnlösa och räkna fakturor. Vi skäller ut barnen för att snickaren glömde berätta någonting. Och vi himlar osympatiskt med ögonen när grannen säger att hon har mycket att göra. Nej, det här lockar inte fram det finaste i oss.

Men fastän vi rusar fram över ett knivskarpt krön, så vet vi någonstans att vi själva valt att springa just där, just så fort. Med sågspånslukten i kläderna och fingrarna fulla med kåda så kan man fyllas av en nästan religiös känsla när man ser hur väggarna, utsikten och de framtida läsvrårna växer fram. Vi bygger någonting för oss, men ännu mer för våra barn. Och det vi bygger kommer överleva både dem och oss.

Vi skapar vårt alldeles egna hus, på vårt alldeles egna sätt.

När solen tittar fram mellan molnen och vi står där på styrdäck och andas, ja då är det med en obeskrivlig känsla av kraft, trygghet och evighet. Snart klart.

Amen.